Kreativt användande av sinnet…
Jag har vid åtskilliga tillfällen varit inne på att det är våra förväntningar och inre dialog med oss själva som är direkt avgörande för vår framgång, om vi lyckas med det vi åtar oss eller inte.
Att studera mycket framgångsrika personer och få en klar inblick i hur det internt kan låta där i deras interna dialoger med sig själva kan vara ytterst värdefullt och intressant att jämföra med hur vi själva kan höra att det låter internt inombords ibland. Att se & höra hur dessa individer tänker och effektivt tar sig an utmaningar och inte bara behärskar utan bemästrar dem är någonting värt att studera. Fällan här kan dock lätt bli att man tänker något i stil med:
– med sådan framgång är det inte undra på att han/hon har en fantastisk attityd, men hur skulle lilla jag kunna ha/göra detta för vad har jag att komma med?
Detta rättfärdigande av eget förminskande kan bli en väldigt hård nöt att knäcka och ha en paralyserande effekt för egen framgång. Det viktiga att inse här är som det gamla ordspråket säger: ”alla är barn i början” (även de extremt framgångsrika världsstjärnorna började från ruta ett någon gång de också, som jag strax kommer in på). Majoriteten av människor har ofta klara skäl/orsaker/ursäkter mm. till varför det inte går att lyckas. Ofta tar skälen form av det vi i branschen kallar för alibi som kan låta något i stil med: – om jag bara hade fötts i ett annat land, annat kön, annan familj, andra förutsättningar, andra gener mm. Om bara pappa hade älskat mig lika mycket som mina syskon och så vidare. Listan kan göras hur lång som helst.
En annan form som tyvärr är ytterst vanlig är att många vill ha (önskar) framgången/resultatet först och tänker att – ge mig framgången/resultaten/lönen först så ska jag minsann visa på bra attityd!
– Om jag också får det han/hon har så kan jag minsann också visa en god attityd jag också.
Det fungerar inte på det sättet! Attityden kommer först och resultatet följs därefter (vilket framgångsrika personer är fullt medvetna om). Här kommer vi in på exemplet och intressanta tankar kring hur väldigt framgångsrika individer gjorde i början. Tänk exempelvis hur en ung, blott 16 år gammal, Carola Häggkvist gjorde i melodifestivalen 1983 då hon skulle ut på scenen i ett större sammanhang än hon någonsin varit med om tidigare, sista bidraget ut dessutom, och gick ut och totalt ägde scenen (ingen minns i princip någon annan låt från det året) och vann med full pott från samtliga juryer vilket jag tror än idag ej uppnåtts av någon annan. Lek med tanken här för en stund – hur hade de flesta 16-åringar troligtvis gjort i ett sådant här läge? Hur hade den inre dialogen kunnat låta? Kanske nåt i stil med: – Tänk om alla tittar på mig? Hoppas jag inte gör bort mig/rodnar/skakar/visar att jag är nervös/glömmer bort texten och så vidare. Min gissning är att denna blott 16 år unga dam snarare tänkte något i stil med: – NU har jag chansen och TAR DEN! Nu ska världen minsann få se vad jag kan!
Alla börjar från början och attityden kommer alltid först och framgången följer därefter.
I början av förra sommaren gick en legendar bort och denna man skulle jag säga är en av de som definitivt använt sinnet kreativt till 100%. Jag talar om ingen mindre än Cassius Clay (sedermera Muhammad Ali). Hans attityd och stil i glansdagarna kan väl klassas som definitionen av polärmotsatsen till jantelagen? Men tro’t eller ej, även han var rädd och osäker i början enligt egen utsago och byggde sakteliga upp sitt självförtroende genom just den inre dialog han förde med sig själv som sedan tog extern form av de klassiska och poetiska ramsorna som blivit klassiker. 🙂 Han hade förvisso vunnit OS-Guld i Rom 1960 som 18-åring i amatörsammanhang förstås fast berättar att han var klart osäker inombords till en början inför proffsdebuten. Han berättar att han initialt var rädd för Sonny Liston fast var tvungen att övertyga sig själv först innan han kunde övertyga resten av världen och för de som vet/minns gick det ju mer än skapligt bra.
Jag vill därför inleda våren med en rejäl inspirationskick av den första stora klassikern från 1963 av unga Cassius Clay (blott 20-21 år gammal) som heter just: ”I AM THE GREATEST!” Du kan lyssna på klippet genom länken nedan och låt detta ge en god energiboost för dagen nu när vi går mot ljusare tider.
Goda tankar,
/Håkan Källving